De som regelmässigt skjuter revolver eller äldre svartkrutsvapen är förmodligen rätt vana vid blykulor även om de inte alltid gjuter och laddar själva. De (få personer skulle jag tro) som använder bly i gevärskalibrar gör det i form av övningsskytte. Men har man hållit på med det ett tag blir man förstås nyfiken på hur det skulle fungera vid jakt. Men här uppenbarar sig direkt en del problem. Hur får man en blykula att expandera samtidigt som den ska hålla ihop och skjutas flackt?

För att expandera bör blyet vara ganska mjukt. Men ju mjukare blyet är ju större problem blir det med blyavsättning i pipan. Väljer man då att hålla ner hastigheten får man istället en patron med krokig kulbana och därmed förkortat skjutavstånd. Som vanligt är det ett antal faktorer som i grunden är oförenliga med varandra att ta hänsyn till.

Nu kan man ju förstås fråga sig om det behövs expansion. Lagen säger att man ska ha expanderande kulor mot ”klass 1- och 2-vilt”, men skjuter man t.ex. ett rådjur med en kula som är 9-10 mm och uppåt kommer den att göra ett lika stort hål i djurkroppet som en expanderad .22-kula. Man kan förstås medvetet välja det korta skjutavståndet för mjuka blykulor expanderar bra även vid relativt låga hastigheter och djupverkan brukar sällan vara något problem, åtminstone inte när det gäller rådjur.

Att försöka hitta en metod att tillverka den idealiska blykulan för jakt (med moderna vapen) har sysselsatt folk i många decennier. Kort sagt skulle den vara homogen, hård baktill så att man kan få upp hastigheten och mjuk framtill för expansionen. Ett uppenbart sätt kan vara ”paper pach-kulan” (se fliken special), men vill man slippa pappersrullning är det nog någon av nedanstående metoder man får ta till. Metoder som har visat sig vara mer och i vissa fall mindre framgångsrika.

Att gjuta en framdel i mjukt bly och en bakdel i hårt och sedan limma ihop delarna med någon sorts epoxy. En hel del försök har gjorts och alla som har beskrivit dem har varit eniga om att resultatet blir minst sagt skralt. Obalans och därmed dålig precision p.g.a. felaktig viktfördelning samt stor risk för separation är de vanligaste omdömena.

En metod som har provats en del är att gjuta med två blygrytor igång samtidigt. Det hela går ut på att man först fyller mjukt bly och därefter hårt så tätt inpå att det aldrig hinner bli någon skarv mellan blylegeringarna, allt detta förutsatt att gjutblocket har kulans bakplan uppåt. I princip fungerar själva gjutningen bra men problemet är att få mängden mjukt bly i toppen lika stor från kula till kula. Skiljer det här kommer viktspridningen hos de färdiga kulorna att vara för stor. Undertecknad har provat med olika typer av skopor (kapade tomhylsor och liknande) för att få exakt rätt mängd bly i toppen men som sagt det är inte lätt. Har någon ett bättre förslag tas det tacksamt emot.

Någon gång på 1980-talet lanserade Veral Smith (Lead Bullet Technology) i USA en blygryta med en inbyggd mätfunktion för just det här ändamålet. Enligt uppgift fungerade den gjutmetoden riktigt bra. Själv var jag inte tillräckligt på hugget att skaffa en gryta innan företaget försvann. Det LBT som opererar på USA-marknaden idag är ett annat bolag.

En snarlik lösning kom från ett annat USA-företag som jag har glömt namnet på. Det byggde på att man satte i en insats med mjukt bly i sin ordinarie blygryt och där man med ett verktyg liknande en pipett sög upp rätt mängd mjukt bly till toppen på kulan och därefter fyllde på med en hårdare legering. Kort sagt kan jag säga att det inte fungerade och hela utrustningen är sedan länge förpassat till någon skrot.

Nästa metod att testa är att i sitt gjutblock stoppa in ett hagel eller gjuten rundkula, därefter stänga blocket och fylla på med hårdare bly baktill. Iden är att det heta blyet ska smälta haglet / rundkulan så att det fyller ut toppen i blocket eller åtminstone sammanfogar sig ordentligt. Inte heller den här metoden har visat sig vara lysande men med lite mer experimenterande och framför allt om man lyckas hålla blyhaglet varmt, nära smältpunkten, är det inte omöjligt att resultatet kan bli bra.

Att skapa en hålspets i toppen på en kula är sedan länge känt som en bra metod att åstadkomma expansion. Att gjuta blykulor med en hålspets går utmärkt om man skaffar ett gjutblock för ändamålet. Blocken är försedda med en löstagbar nål som formar hålet i kulans topp. När blocket fyllts med bly tar man först ut nålen och därefter öppnas blocket och ut kommer en färdig kula. Metoden är densamma som när man gjuter kulor med en ihålig botten, slugs eller miniekulor till mynningsladdare.

Har man inte lust att skaffa gjutblock för hålspetskulor finns det en annan väg att gå. Man kan helt enkelt i efterhand borra upp ett hål som motsvarar hålspetsen. Till en del hylssvarvar finns tillbehör att skaffa som klarar den uppgiften. Kulan som ska hålas bör ha en flat spets eller åtminstone vara rundnosig, kulor med vass spets är inte att rekommendera.

En variant på hålspetskulan är att gjuta en kula med kluven topp. Detta är inte möjligt med alla gjutblock men principen är att man tar en remsa aluminiumfolie och sätter mellan blockhalvorna och sedan stänger gjutblocket. Därefter fyller man blocket med bly på vanligt sätt. När kulorna har svalnat får man rensa från folie med något lämpligt vasst verktyg. För att få jämnhet är det viktigt att folien sätts lika djupt i blocket hela tiden. Enligt min erfarenhet är kulor med kluven topp inte lika bra som hålspetsar men fungerar ändå något så när tillfredsställande.