Omformning av hylsor

Att få tag på tomhylsor att ladda om till nya patroner brukar normalt inte vara så svårt. Flertalet jägare och skyttar använder sig av kalibrar som är vanligt förekommande och som det brukar finnas gott om hylsor till på skjutbanorna. Men ibland kan det hända att det är svårt att få tag på rätt hylsa, kalibern man vill ladda kanske är ovanlig. I det läget kan det till och med vara svårt, eller åtminstone ta lång tid, att få tag på nya hylsor. Hamnar man i den situationen kan det bli aktuellt med hylsomformning.

När ammunitionsfabrikanter tillverkar hylsor använder man en metod som brukar kallas för dragning. Ett metallämne dras i ett antal steg så att det så småningom får formen av ett rör med en solid botten och successivt tunnare vägg mot öppningen. Det ”hylsämne” som är resultat av dragningen kommer sedan i ytterligare ett antal steg att färdigställas till en hylsa. Inom vissa restriktioner vad gäller storlek och form kan samma hylsämne användas för att färdigställa hylsor i ett antal kalibrar, man kan säga att de inledande tillverkningsstegen är gemensamma. Har man klart för sig den bakgrunden är det inte alls särskilt märkligt att man, inom vissa gränser, kan forma om en färdig hylsa från en kaliber till en annan.

För att forma om hylsor finns det några olika metoder att använda och ibland är det lämpligt, eller till och med nödvändigt, att kombinera flera metoder. Den enklaste metoden är att använda det vanliga kalibreringsverktyget för kalibern i fråga.

Känner man till lite om bakgrund och tillkomst för en viss patron underlättar det en del hur hylsan kan förändras. Ett bra exempel är kaliber .308 Winchester. När den standardiserades för ett drygt halvsekel sedan dröjde det inte länge förrän experimentlystna (wild catters) började konstruera nya patroner med .308:an som grund. En del av dessa har senare blivit standardpatroner medan andra har förblivit ”vildkatter”. Patronerna .243 Winchester, 7 mm-08 Remington och .358 Winchester är numera väletablerade medan sådana som 8 mm-08 och 338-08 fortfarande är vildkatter.

Att strypa ner halsen på en .308-hylsa till 7 mm eller till 6 mm / .243 brukar oftast gå bra med ett vanligt kalibreringsverktyg. Handlar det om större förändringar kan man vara tvungen att göra det i två eller flera steg. Stryper man hylshalsen mycket kan godstjockleken bli så stor att man blir tvungen att svarva halsen.

Om det i stället handlar om att vidga halsen kan man ibland även här lyckas bra med kalibreringsverktyget. Graden av framgång beror på hylsmetallens kondition, formen på utsötarstångens expanderkula samt hur mycket och i hur många steg vidgningen görs. Här, liksom vid all hylsomformning, är det viktigt att hålla koll på låsmåttet (head space). Det är alltid bra om man kan etablera ett distinkt läge för head space innan den nya patronen avfyras.  

Vid något tillfälle kan det bli aktuellt att göra så stor förändring av hylsan att det är omöjligt, eller åtminstone väldigt opraktiskt, att bara utnyttja kalibreringsverktyg. Då kan man bli tvungen att skaffa ett eller flera omformningsverktyg. Det finns företag som kan tillverka sådana till snart sagt alla tänkbara kombinationer. Men smakar det så kostar det. Därför bör man ta sig både en och två funderare innan man ger sig in på alltför vidlyftiga projekt.

”Fire forming”, eller utblåsning, är en sedan länge vedertagen metod att omforma en hylsa från en mindre till en större dimension. Fire forming används ofta även i kombination med någon av de tidigare metoderna. Hylsan laddas och skjuts i det vapen den är ämnad att användas i, trycket gör att den utvidgar sig och anpassar sig till det nya större patronläget. Om man bedömer att det kan bli svårt att etablera nytt hedad spac eller låsmått kan det vara ide att ladda med en kula och sätta kulan så långt ut att den stöter mot räfflorna i pipan. Detta för att säkerställa att hylsan inte kan sjutas framåt vid tändstiftets anslag. Mängden krut måste då självfallet anpassas därefter.

Ett annat sätt att ladda för fire forming är att använda en mindre laddning pistolkrut samt att fylla resten av hylsan med t.ex. mannagryn och en papers- eller bommullstuss på toppen. För att i detta fall säkerställa hedad spac bör man haka fast hylsans fläns ordentligt i slutstyckets utdragare vid inmatning för att förhindra att patronen trycks framåt vid stiftets anslag. Observera att även en laddning med mannagryn är farlig, rikta alltid mot säker bakgrund.

Efter fire forming kan hylsan prepareras och laddas på vanligt sätt i den nya kalibern. Att blåsa ut t.ex. 7 mm Remingtonhylsor till .338 Winchester magnum är ett bra exempel men tänk på att det för alltid kommer att stå 7 mm RM i botten på hylsan så var noga med uppmärkningen av patronaskarna.

Det finns ytterligare en metod som går att använda när hylsor ska vidgas till en större dimension, nämligen att utnyttja hydrauliskt tryck. Att det finns sådan utrustning har jag läst om men aldrig kommit i beröring med. Den som vill fördjupa sig i det ämnet får själv söka mer information.

Tomhylsor är oftast tillverkade av mässing, en legering av koppar och zink. När mässing utsätts för återkommande och hård bearbetning sker en gradvis förändring av metallstrukturen så att materialet blir mer sprött och mindre fogligt. Vid tillverkning av hylsor sker just detta vid de successiva dragningarna som kort beskrevs ovan. För att återge metallen dess ursprungliga smidiga form utsätter man hylsämnena för en eller flera värmebehandlingar, s.k. glödgning.

På motsvarande sätt som under tillverkningsprocessen kommer hylsorna att bli sprödare när de utsatts för upprepade kalibreringar och avfyrningar. Normalt sett brukar inte det vara något stort problem. Så länge det rör sig om hylsor som är hyfsat lätt tillgängliga kan man gott kassera dom i god tid innan problem med sprickbildning och liknande uppstår. Men ibland kan det hända att man använder sällsynta hylsor och sådana som är dyra att anskaffa. Då är det självklart att man vill försöka uppnå så lång livslängd som möjligt. Det bästa sättet att få lång livslängd på hylsorna är att hålla en god marginal till maxtrycket, men en annan förebyggande åtgärd är att efter ett antal omladdningar glödga den övre tredjedelen av hylsan.

Metallen blir mjukare och smidigare om man glödgar, men att göra det på rätt sätt är inte alldeles enkelt. En sak är dock säker, man får inte göra den solida botten på hylsan mjukare, så ingen värme får påföras nedanför mitten av hylsan. Enligt teorin börjar omkristalliseringen i metallen vid 700˚F (370˚C) men redan vid en temperatur av 800˚F (425˚C) börjar nackdelar att uppstå, nämligen att metallen blir så mjuk att den kan kollapsa under kalibrering. Alltså är idealet att på den främre delen av hylsan försöka uppnå en temperatur av ca 400˚C.

Nu är teori och praktik inte alltid exakt samma sak. Vill man försöka sig på glödgning är ett bra sätt att ställa hylsorna i en panna med vatten som når upp till mellan hälften och två tredjedelar av hylsans längd. Om tändhattarna är urtagna kommer vattnet även att tränga upp invändigt. Värm hylsans överdel med en gaslåga och när glödgningen är klar petar man till hylsan så att den trillar. På så sätt löper man ingen risk att den solida bakdelen på hylsan blir utsatt för värme.

Hur mycket ska man då elda på med gaslågan? Ja det är det som är frågan. Många människor har haft åsikter om det och även gett tips om vilka tecken som bör iakttas. När färgen skiftar i grått föreslår någon, i gult tycker någon annan, ljusrött en tredje. Vad som är rätt vet jag inte, men tippset är att värma tills man kan förnimma någon färgskiftning i metallen. Den undre temperaturgränsen bör vara nådd men om man har passerat den övre är oklart. Prova och kalibrera några av hylsor, fungerar det bra bör man nog vara nöjd. Skulle hylsorna deformeras eller kollapsa får man börja om och ta det varligare med gaslågan.

Det finns faktiskt ett sätt att lite mer vetenskapligt hålla koll på glödgningsprocessen. Man kan skaffa en speciell värmeindikerande färg, färgburk eller tuschpenna. Om man målar på lite färg på hylsan så kommer färgen att ändra nyans när den uppnått den temperatur den är kalibrerad för. Själv har jag aldrig använt det här hjälpmedlet men det kan säkert vara bra om man har gott om tid.

För de som tycker att glödgning av metallhylsor med gaslåga (enligt ovanstående beskrivning) verkar krångligt men som ändå vill försöka sig på finns ett annat sätt, nämligen det som brukar benämnas ”stearinljusmetoden”. Redan av namnet får man ett hum om hur det går till.

Det har visat sig att resultatet ofta blir bra om man håller en hylsa på mitten mellan tummen och pekfingret och för hylsmynningen fram och tillbaka över en ljuslåga tills det blir så varmt att man måste släppa den (på en mjuk fuktig trasa). Hylsan svalnar rätt fort och det enda man behöver göra är att torka bort det sot som avsätter sig på hylsan.

Slutligen kan man också nämna att det på marknaden för olika handladdningstillbehör finns maskiner eller utrustningar även för detta ändamål. Den som är intresserad bör söka på nätet eller i något handladdningsforum.