En trend som då och då på senare tid dykit upp är att kulfabrikanter behandlar sina kulor med molybdendisulfid, s.k. molycoatning. I de flesta fall rör det sig inte om någon ny speciell kula utan det vanligaste är att delar av det ordinarie sortimentet bjuds ut i två versioner, med och utan moly. Fördelarna med behandlingen sägs vara ökad livslängd på pipan, reducering av avlagringar i pipan samt att den också tillför en smörjande effekt till kulan. Förmodligen är dessa påståenden sanna, indikation på att det senare stämmer är att det ofta behövs lite mer krut för att uppnå samma hastighet som utan moly.

Som handladdare och intresserad av diverse experiment inom ammunitionsområdet är det naturligt att man själv vill prova på och molybdendisulfid i pulverform är oftast inte så svårt att få tag på.

Eftersom det fordras en del utrustning och proceduren dessutom är lite ”slabbig” kan ett gott råd vara att skjuta en ask molybehandlade kulor innan man själv startar. Den som då upplever någon, eller alla, positiva effekter (som reklamen påstår) har bara att sätta igång.

Först och främst behöver man en hylspolermaskin (tumbler), eller för den delen något motsvarande hembyggt för den händige. Tillverkare av polermaskiner brukar numera kunna erbjuda extrabehållare avsedda för just molybehandling, men annars går det även bra med någon enklare behållare som placeras i tumblern. Förutom molybdendisulfid behöver man också stålkulor, helst i storlek motsvarande US 1-BBB (4,0-4,5 mm) och i en mängd som ungefär motsvarar en 25-ask hagelpatroner.