”Papperskulans” historia

Artonhundratalet var verkligen vapenkonstruktionernas ”golden age”, i meningen att väldigt många innovationer gjordes och ett stort antal av dagens konstruktioner bygger på patent från den tiden. Med vapenutvecklingen följde naturligtvis även nyheter på ammunitionssida. Räfflade lopp hade förvisso funnits långt tidigare men bruket att skjuta långa spetskulor (i stället för rundkula) fick sitt genombrott. Under större delen av seklet rörde det sig om blykulor men från cirka mitten av seklet började de första försöken med föregångare till den mantlade kulan att göras.

Trenden vid den här tiden var att minska de grova kalibrar som tidigare varit förhärskande ner mot dimensioner som verkar mer normala med nutidens ögon. Parallellt med detta ville man höja utgångshastigheten på projektilerna för att kunna bibehålla, eller till och med förbättra verkan i målet. Driver man den utvecklingen vidare kommer man förr eller senare till en brytpunkt, där nackdelarna (blyavsättning i pipan, dålig precision) blir större än fördelarna. Det var detta som var drivkraften för utvecklingen av den mantlade projektilen.

Den mantlade kulan, i ungefär den form vi känner den idag, började komma i allmänt bruk runt sekelskiftet 1800 / 1900, först i militära sammanhang men snart även civilt. Men innan dess hade en annan innovation sett dagens ljus och på kort tid hunnit bli en stor hit, den pappers-mantlade blykulan eller på engelska ”paper patched bullet”.

Exakt när och hur pachkulan kom till är höljt i dunkel men det var den första kula som kom att möta de krav som vid den här tiden ställdes på projektiler och under de tre sista decennierna av 1800-talet var den allmänt använd, både civilt och av många försvarsmakter. Hur pachkulan uppfattades på militärt håll har jag ingen riktig uppfattning om men när man läser vittnesmål om hur den fungerade jaktligt visar det sig att många anser den fullt i klass med den (metall)mantlade. Den troligaste anledningen till att den försvann så fort och ersattes av metallmanteln är att det aldrig hann utvecklas en maskinpark avsedd för pachning. Under sin korta storhetstid rullades papper för hand, vilket blev för kostsamt jämfört med tillverkning av mantlade kulor där maskiner kom i bruk från start.

Pachkulan är som sagt en 1800-talsinnovation och om man ska diskutera för- och nackdelar är det naturligt att göra det utifrån alternativet som då stod till buds, den fettade blykulan.

Blykulor har god förmåga att expandera i målet, speciellt om legeringen består av bly och endast lite tenn (lågt värde på BHN-skalan). Tyvärr uppstår problem, både blyavsättning i pipan och dålig precision uppträder vanligtvis vid utgångshastigheter över 500-550 m/s. Man kan förbättra situationen genom att öka hårdheten på det legerade blyet, men då till priset av sämre expansion. Problemen med blyavsättning och dålig precision kvarstår, även om de börjar uppträda först ca 100 m/s över föregående. Nu är det inte hastigheten i sig som är orsak till nackdelarna utan snarare gastrycket som genererar hastigheten. Med dagens moderna krut kan det ibland vara möjligt att komma upp i lite högre utgångshastigheter innan nackdelarna tar överhanden, men med dåtidens var det i stort sett omöjligt.

Hantverket, att sätta pappersmantel på en blykula fulländades runt sekelskiftet 1800 / 1900 men har sedan nästan totalt fallit i glömska. Trots det har det funnits entusiaster som fortsatt experimentera och deras vittnesmål visar entydigt att pachkulan fungerar. Papperet förhindrar direktkontakt mellan bly och pipvägg och gör att hastigheter upp mot 750 m/s och högre är fullt möjliga med bibehållen god precision och utan nämnvärda nackdelar, åtminstone i kalibrar från .30 och uppåt. Redan vid betydligt lägra hastigheter brukar mjuka blykulor börja tappa greppet i räfflorna, men det verkar inte vara något problem med pachkulan. Av det följer att kulan kan gjutas mjuk, med mycket goda expansionsegenskaper samt skjutas med en utgångshastighet som är fullt acceptabel med dagens jaktliga mått mätt.
DEN PERFEKTA JAKTKULAN?

Pappersmanteln, eller pachen, kan se ut och anbringas på lite olika sätt. Gamla laddhand-böcker från Lyman brukade ha ett litet avsnitt som beskriver detta. Här tar jag bara upp den vanligaste modellen av pach, den som jag själv har viss erfarenhet ifrån.

Papperet ska lindas två varv runt kulan, vilket innebär att längden, mätt i rullriktningen, ska vara två omkretser. Måttet i den andra riktningen är inte lika kritiskt. När pachen rullas på ska framkanten (kanten närmast kulans spets) nå några mm över start på kulans ogive. Vid kulans bakplan ska papperet vridas till i en svans som sedan klipps av. När man provat några gånger kan man lätt avgöra lämpligt mått på papperet i kulans längdriktning.

Jag tror att man skulle kunna använda en pach som är rektangulär men all litteratur på området förespråkar formen av ett parallellogram, därför har jag själv hittills använt mig av den. Det har alltid diskuterats huruvida pachen ska rullas med eller mot räfflornas stigningsriktning. Under storhetstid hade vapnen ofta betydligt grundare räffling än vad som är vanligt idag, därför rullades papperet med räffelstigningen för att säkerställa att den trillade av kulan efter passage genom loppet. Med dagens grövre räfflor kan man vara säker på att de skär av papperet och därmed lösgörs pachen lättare.

Vad är det då för papper som kan användas för att pacha en blykula? När man läser om den här gamla tekniken talas det om pappersorter och kvaliteter som man tidigare knappast hört talas om och än mindre tror sig kunna få tag på, så slutsatsen för min del blev: Ta något som är vanligt förekommande och prova. Blankettset visade sig fungera bra. Tyvärr börjar även sådana bli svåra att få tag på i denna dataålder så nu har jag övergått till bakplåtspapper. Även om det inte är idealiskt så funkar det. Om någon har ett bättre förslag så vore det intressant att få ta del.

Papperet ska vara lätt fuktat när det rullas på. Fukta papperet på tungan är en rekommendation man kan läsa sig till. Nu tycker inte jag att det är så angenämt så mitt tips är att dra pachen över en fuktig disktrasa eller använda den gamla tidens frimärksfuktare, för den som har tillgång till en. När papperet blir fuktigt har det en tendens att töja sig en aning, vilket gör att man ibland blir tvungen att justera längden för att förhindra överlappning vid rullning.

Som tidigare nämnts ska pachen nå upp 2-3 mm in på kulans kurva mot toppen (starten på ogiven). När papperet rullats på vrider man svansen till en twist under kulans bakplan, man kan vrida rätt hårt men inte så hårt att papperet går av. Efter det ska pachen torka ett halvt till ett dygn, försök ställa kulorna i något stativ med spetsen neråt. När papperet torkat sträcks det en aning och blir slätt och fint. Då kan man klippa av det överflödiga papperet från svansen, en nageltång modell större brukar fungera bra.

På den tiden det begav sig var det vanligt att själva blykulan hade en försänkning (hollow base / recess) av något slag i botten där man petade in den resterande delen av den avklippta svansen. Detta är dock inte alls nödvändigt då pachen är tänkt att falla av efter mynnings-passagen, en plan botten, med eller utan gas check, är att föredra.

Det går att rulla papper på både blykulor och mantlade kulor men för att nå framgång är det två saker som är viktiga, kulans diameter och att den har plan botten. Kulor med akterkona (boat tail) eller blykula avsedd för gas check där checken inte är ditsatt brukar inte fungera bra.

Beträffande diametern så är det, i likhet med blykulor, svårt att i förväg ange ett idealmått. Normalt brukar man dock få bästa resultatet om kulan (utan pach) har ungefär samma mått som loppet mellan bommarna. Metoden att ta reda på det är att slugga. Tyvärr är inte heller det alldeles lätt, måttet i botten på räfflorna går väl bra men att mäta mellan bommarna blir rätt svårt även om man skickar en blydank genom loppet. En blykula i kaliber .30 brukar skjuta bra om den gjuts (eller kalibreras till) 309 eller 310 tusendels tum, vilket är runt 7,85 mm. I de flesta moderna vapen är motsvarande mått mellan bommarna 300-301 tusendels tum.

Har man inte möjlighet att skaffa, eller kalibrera, kulor till den dimensionen finns det en annan möjlighet som ibland fungerar bra. Kalibrera blykulan till .308 eller .309 och rulla på pappret. När den pachade kulan har torkat och är klar fettas den med kul- eller swagefett och kalibreras igen i samma verktyg som tidigare. Här fordras viss försiktighet så att inte pachen skadas.

Regn och rusk är ingen bra kombination ihop med vapen och ammunition. Har man dessutom i patronerna kulor med papper har man skapat en öppning in till krut och tändhatt vilket i det långa loppet kan utgöra en risk för felfunktion. Eftersom paper pachkulan under en tid var vanlig i ett antal försvarsmakter kan man vara säker på att det problemet går att lösa.

En metod, som enligt några uppgifter lär ha förekommit var att doppa hela främre delen av patronen i något flytande vax, troligen bivax. Det kan säkert fungera men tillvägagångssättet tilltalar inte mig. Jag har istället valt att endast impregnera kulan, och har av praktiska skäl använt dip lube som finns omnämnt under länken pressning. Nu har jag aldrig använt patroner med pachade kulor under jakt. Men vid några tillfällen på skjutbanan har de blivit utsatta för regn och ändå fungerat bra, så tillvägagångssättet verkar vara helt ok.