Kort historik, cup-and-core kulans utveckling

Som tidigare nämnts började spetskulor med mantel att dyka upp i slutet av 1800-talet. Fram till mitten av 1900-talet tillverkades uteslutande s.k. ”cup-and-core kulor”, det vill säga där en blykärna trycks in i en mantel av koppar (eller annan metallegering) och kulan sedan formas till en projektil.

Cup-and-core kulan var ett stort framsteg och fungerade (fungerar) utmärkt i de flesta jaktsituationer. Men de som ägnade sig åt lite mer krävande jakt, t.ex. storviltjakt i Afrika eller Alaska, kunde snart konstatera att tillförlitligheten inte alltid var så stor. Dålig genom-trängningsförmåga och kulor som separerat i anslaget började rapporteras men även kulor som inte expanderat utan penetrerat som helmantlar. Fabrikanterna började så småningom göra en del förbättringar. Mantlar som var tjockare baktill och tunnare framåt, brottanvisningar i framkant av manteln för att påskynda expansionen, knipriller på mitten av kulan i ett försök att hålla kvar blyet och öka restvikten är några exempel på åtgärder som vidtogs. Man kan nog konstatera att förbättringarna var förhållandevis marginella vad avser effekten i djurkroppen. Möjligen kan effekten ha varit större när det gäller det kommersiella utbytet för tillverkarna.

Två herrar som gjort sig ett namn inom branschen för jaktkulor är John Barnes och John Nosler. Båda ägnade sig åt storviltjakt under 1900-talet och båda kunde konstatera att den tidens jaktkulor inte alltid höll måttet. Barnes började tillverka kraftiga kulor enligt metoden mantel av kopparrör (se under länken kopparrör) medan Nosler valde att säkerställa en viss minsta restvikt i de kulor han började tillverka. Noslerkulan med sina två blykärnor och en mellanvägg har blivit en legend som håller måttet än idag. De båda företagen har sedan utvecklats åt olika håll, Barnes med sin homogena kopparkula och Nosler med sin ballistic tip tillsammans med den gamla partition, men inledningsvis utnyttjade ingen av dom bondtekniken.

För att kunna åstadkomma en jaktkula som beter sig på ett sätt som jägaren vill måste tillverkaren försöka kombinera två egenskaper som i grunden är oförenliga med varandra, stor expansion och hög restvikt (för att nå djupverkan). Om man på konventionellt sätt försöker maximera den ena egenskapen så går det ovillkorligen ut över den andra. Det största problemet är restvikten. Hur kraftig man än gör bakdelen på manteln så kan kulan ändå separera, med förlorad genomträngningsförmåga som följd, om den stöter på riktigt hårt motstånd i djur-kroppen.

Exakt när tekniken för s.k. bondning upptäcktes är inte känt av undertecknad men på 1970-talet började det dyka upp några företag i USA som på mer eller mindre hantverksmässiga grunder tillverkade och sålde bondade jaktkulor. Något decennium senare fanns det en hel uppsjö av sådana nya mindre kultillverkare men fortfarande var de stora inom ammunitionsbranschen avvaktande eller till och med kallsinniga. Själv var jag i mitten av 1980-talet i kontakt med Norma för att försöka få företaget intresserat av bondtekniken men det kom att dröja till in på 2000-talet innan man lanserade Oryxkulan.

De amerikanska ammunitionsjättarna var också sena i starten även om de hakade på tåget lite tidigare än Norma. Av småföretagen finns inte så många kvar idag. Några har överlevt och vuxit sig stora medan många av de övriga antingen har försvunnit eller köpts upp (med teknik och marknadsandel) av jättarna.

Vad är då en bondad jaktkula? Ja det är inte så lätt att entydigt svara på den frågan. Olika kultillverkare har sina egna metoder, och ett inte så litet ”hysh-hyshande ” omgärdar respektive process. Men kort kan man säga att det man vill åstadkomma är en sorts sammansmältning till en homogen enhet av blykärnan och manteln. Ingredienser i processen är nyttjande av kemikalier, kraftig upphettning eller båda dessa tillsmmans. De stora företagen i branschen har numer utvecklat automatiserade processer för att åstadkomma bondning men för oss ”hemmafixare” är gången ungefär följande.

Den kemikalie som används kallas för bodvätska och är i princip en utspädd syralösning. Vet man inte hur den blandas till kan den köpas färdig, bl.a. från Corbin i USA. Behandlingen sker av insidan på manteln, bond-vätskan anbringas med en liten pensel, innan blykärnan stoppas in.  Istället för att direkt gå till momentet pressning tillför man nu värme så att blykärnan smälter inne i manteln. Eftersom ytspänningen praktiskt taget är eliminerad kommer det inte att bli någon skarv mellan bly och koppar i mantelväggen, de två materialen bildar en enhet. Här bör man ha lite tålamod och ta god tid på sig. Enligt min erfarenhet är det bättre att försiktigt använda en hetluftpistol än gaslåga vid smältning av blyet. Värmer man med gaslåga finns risk dels att bondvätskan kokar bort i förtid och dels att man avhärdar manteln så att den blir för mjuk. Den som vill vara riktigt sofistikerad kan skaffa en för ändamålet speciellt konstruerad elektrisk ugn.

Efter det att man smält blyet ska kulämnena svalna och sedan sköljas. Man kan till och med lägga dem i vatten en stund och därefter låta torka på en tidning. Bondvätskan innehåller en syra och de rester som kan finnas kvar måste bort annars finns risk för rostangrepp på de verktyg som används vid färdigställning av kulorna. Resten av processen sker i stora drag på samma sätt som tidigare beskrivits under tillverkningsteknik, från steg 3 och framåt.

Kulor som tillverkas på det beskrivna sättet har mycket hög restvikt. Risken för separation mellan mantel och blykärna är praktiskt taget eliminerad och restvikten brukar ligga på 85-95 procent till skillnad från konventionellt tillverkade kulor som normalt ligger mellan 40-70 procent. Anledningen till att man sällan når 100 procent är att det är praktiskt taget omöjligt att förhindra en liten splitteravgång från den exponerade blyspetsen.