Hagelpatronen har funnits som enhetspatron sedan andra hälften av 1800-talet. Innan dess var det vanligt med mynningsladdade vapen som omväxlande laddades med blykula eller blyhagel beroende på de jaktliga behoven för stunden. I övergångsperioden, innan hagelpatronen hunnit standardiseras i den form den har idag, förekom några mellanformer där stiftantänd-ningspatronen förmodligen är den mest bekanta. Från början var det bara svartkrut som gällde men under det sista decenniet på 1800-talet började hagelpatroner, såväl som många andra, att laddas med modernt (rökfritt) krut. När det gäller hagelpatroner kom dock svartkrutet att hänga med en god bit in på 1900-talet och letar man riktigt noga kan man nog fortfarande hitta sådana på marknaden.

Förr i tiden kunde diametrar och kalibrar på hagelvapen vara lite hur som helst. Under åren har dock viss standardisering skett så idag kan vi säga att de riktiga hagelkalibrarna är 10, 12, 16, 20, 24, 28, 32 och 36 eller 410 som den oftast kallas. Jag skriver riktiga hagelkalibrar eftersom det också finns ett antal pistol-, revolver- och andra kalibrar som i något utförande kan vara laddade med hagel. Utöver de nämnda finns ännu grövre kalibrar, 4 och 8 är beskrivna i litteraturen, men själv har jag aldrig sett någon hagelpatron grövre än 10. Däremot har jag sett patroner i kaliber 14 vilket tyder på att det förmodligen har funnits flera sådana mellanformer förr. Kalibrarna 24, 28 och 32 är väldigt ovanliga här i landet men förekommer internationellt.

Till de olika hagelkalibrarna tillverkas patroner med olika längder. Förr, när filt var det vanligast förekommande materialet i förladdningen, var det ofta mängden hagel som avgjorde längden på patronen. Dagens plastförladdningar kan se väldigt olika ut så numera går det ibland att ladda rätt mycket bly även i en kort hylsa.

I kaliber 12 har standardlängderna under lång tid varit 65 och 70 mm, längden mätt när hylsan är utfläkt (avskjuten). På senare tid har så långa hylsor som 76 mm börjat tillverkas, en trend som först lanserades i USA. Kom ihåg att kolla för vilken patronlängd vapnet är borrat, att skjuta en längre patron än vad det aktuella vapnet är avsett för kan under ogynnsamma förhållanden vara ödestiget.

Hagelpatronens beståndsdelar är: hylsa, tändhatt, krutladdning, förladdning eller plastkopp och hagel. Ett ”topplock” (over shot wad) tillkommer om patronen är rundstukad.

Tomhylsa

Den största och mest iögonenfallande beståndsdelen är förstås hylsan eller tomhylsan. Tomhylsan är byggd på en bottensockel av metall som kallas för culot. Den kan vara av koppar, mässing eller stål och har ett tändhattsläge i botten samt sidor med en höjd som är olika för olika fabrikat. Det rör som utgör tomhylsans vägg var förr oftast av behandlad och lackerad papp men numera nästan uteslutande av plast. Röret eller tomhylsans vägg är fastpressad i culotens botten. I botten inuti hylsan finns en bottenpropp (base wad) som i vissa fall är monterad separat eller när det gäller plasthylsor är gjuten i ett stycke med hylsan / röret. Beroende på bottenproppens utformning kan sättdjupet  på förladdningen komma att variera en del.

Tomhylsor kan med fördel laddas om till hagelpatroner och därför kan man ta tillvara hylsor av god kvalitet från skjutbanan. Om hylsorna är smutsiga kan man tvätta i vatten och låta torka men om de har rost eller är defekt bör de kasseras, tomhylsor brukar det vara gott om på skjutbanan. Om kvaliteten är bra brukar man kunna ladda om 3-5 gånger men ibland händer det att man får kassera hylsor redan efter första omladdningen.

Före omladdning  behöver  man normalt sett inte göra något annat än att sortera efter fabrikat och utförande, blanda aldrig olika typer av hylsor. Däremot finns det, för de som vill vara lite mer noggranna, verktyg som kan ta bort eller åtminstone jämna ut vecken (stjärnstuken) i hylsmynningen. Ett enkelt sådant verktyg är en lättmetallkon som man sätter i en borrmaskin och därefter kör in i mynningen. En mer avancerad apparat bygger på en kombination av värme, för att mjuka upp plasten, och en roterande kon.

Förladdningen har i huvudsak två uppgifter. Den ska dels täta mot pipans väggar och dels utgöra en stötdämpare mot de snabbt expanderande krutgaserna när den tunga blyhagelladdningen accelereras. I hagelpatronens barndom utgjordes förladdningen av en eller flera diskar av filt, kork, läder eller något motsvarande material. Den typen av förladdning var vanlig långt in på 1900-talet och förekommer ibland än idag. I mitten på förra seklet började det komma förladdningar i form av plastkoppar med fjädrande bottenparti och idag är den typen av plastkoppar i stort sätt det enda som förekommer. På senare tid, när det har blivit vanligare med stålhagelladdade patroner, har förladdningarna ändrat form en del. Den inneslutande koppen har vuxit p.g.a. hagelladdningens större volym och görs numer med tjockare och kraftigare väggar.

Förladdningar är också en komponent som kan tas tillvara och återanvändas. När förladdningarna har legat på marken en tid sker en successiv nerbrytning, mycket p.g.a. solens UV-strålning. Plasten blir spröd och går lätt sönder. Men om man ser till att plocka dom något så när färska är dom oftast i gott skick. Här är det viktigt att man inte blandar utan är noga vid sorteringen. Beroende på utformningen av tomhylsans innerutrymme (längd och base wad) och vilken laddning man ämnar tillverka får man prova sig fram till den plastförladdning som passar bäst.

På samma sätt som med tomhylsor kan man tvätta och torka plastkopparna. Känns dom ordentligt orena men i övrigt i gott skick kan man tvätta i maskin på 90-gradersprogrammet. Dom blir som nya frånsett att en del plastflikar är lite utböjda. Vissa förladdningar som i originalutförande varit laddade i stålhagelpatroner kan ha ett antal stålhagel intryckta i plastkoppens botten. Är det något enstaka hagel så gör det väl inte så mycket men jag brukar ta för vana att kassera alla sådana förladdningar.

Tändhattar till hagelpatroner skiljer sig en hel del från motsvarande avsedda för metallhylsor. Dels är de högre för att komma närmare krutet, de flesta hylsor har ju en rätt hög innersockel (base wad). Eftersom hylsan saknar det bakre massiva metallparti som gevärshylsor, har hageltändhatten också ett extra metallhölje utvändigt, vilken på engelska kallas battery cup.

Förr var det vanligt med tändhattar till hagelpatroner som mycket liknade bakdelen på en .22 LR-patron, och så sent som för ett par decennier sedan kunde man se dem i billig ”öststats-ammunition”. De tändhattar som nu används är standardiserade och kallas för 209-tändhattar. De flesta tillverkare har också beteckningen 209 någonstans i sitt produktnamn.

Krut som lämpar sig att användas i hagelpatroner är snabbrinnande. Eftersom hagelpipans innerdiameter är stor kommer volymen som krutgaserna ska fylla att öka betydligt snabbare än i en normal gevärspipa. För att hinna uppnå maximalt tryck innan laddningen lämnar mynningen måste krutet ha en förbränningshastighet som är betydligt högre än gevärskrut. Nu för tiden finns det flera olika krut som är framtagna speciellt för hagelvapen och till och med för olika hagelkalibrar. En del krut som är ämnade för pistol- och i vissa fall revolverladdningar kan också utgöra bra hagelkrut.

Hagel till hagelpatroner indelas nu för tiden i den amerikanska storleksnumreringen US 1-9 där US 1 är grövst (4 mm) och US 9 finast (2 mm). Det finns även  både finare och grövre hagel än US 1-9. De grövre haglen brukar benämnas med bokstäver eller bokstadskombinationer och de mest kända är väl B, BB, BBB vilka även brukar kallas för buck shot.

Traditionellt har hagel alltid varit av bly, antingen rent bly eller legerat med antimon för ökad hårdhet. På senare tid har dock hagel börjat tillverkas av andra grundämnen eller metaller. Det mest förekommande alternativet till bly är numera stålhagel som är minst lika vanligt vid övningsskytte och även till viss del förekommer i jaktliga sammanhang.

När samtliga komponenter som ska ingå i patronen är på plats återstår det slutliga laddmo-mentet, stukning av hylsan. Stukningen görs dels för att stänga igen patronen så att inte haglen trillar ut och dels för att bygga upp ett motstånd så att tryckutvecklingen blir normal efter att krutet antänts. Förr i tiden var den vanligaste metoden rund- eller rullstukning. En pappdisk (jag brukar kalla den för topplock) som precis passar i hylsan trycks ner över haglen. Med något sorts verktyg viker man in hylsmynningen så att den slutligen bildar vinkeln 180 grader och trycker rakt ner mot topplocket. Förr använde hemmaladdare träverktyg som man tryckte och snurrade mot hylsöppningen tills den vikit sig helt och bildat stuken. Idag använder man ett motsvarande metallverktyg som sätts i en borrmaskin och som i sin tur kan manövreras i ett borrstativ. Värmen som bildas av friktionen gör plasten lite mjuk vilket i hög grad underlättar stukningen. Lite hylsfett på den del som ska vikas in brukar inte heller vara fel.

Rundstuk används t.ex. till slugs men annars är det inte så ofta man numera ser den. Vanliga hagelpatroner är nästan uteslutande stjärnstukade. På den översta delen av hylsan gör man veck som sedan viks in mot mitten av patronen i form av en stjärna. Till detta behövs inga separata verktyg utan stjärnstukning görs i laddapparaten som ett (det sista) laddmoment. Ibland används 8-flikig stjärnstuk men det absolut vanligaste är 6-flikig. Även om man preparerar sina tomhylsor enligt konstens alla regler kommer den ursprungliga stukningen fortfarande att synas. Faktum är att det ofta underlättar när man stukar efter omladdning. Har tomhylsan stukats 6-flikigt tidigare så ska den stukas med 6 flikar även vid omladdning, och i samma flikspår som tidigare.