Kallpressade blykulor

Att gjuta egna blykulor är en teknik som praktiserats i århundraden. Att sedan ladda ammunition av de egentillverkade kulorna är både roligt och skonsamt för plånboken, speciellt för den som övningsskjuter mycket inför jakten. Men självklart finns det en del nackdelar som gör att det inte är så vanligt idag. Man kan inte komma ifrån att det är lite slabbigt och riskerna med smält bly, inte minst de giftiga ångorna, måste man ta på största allvar.

Den som inte vill gjuta men ändå prova på att skjuta bly har ett alternativ i kallpressning. Här gör man delar av de moment som beskrivs under rubriken tillverkning. Kulan pressas i ett enda moment i point form-verktyget. Eftersom man inte använder någon mantel behövs inte core seaten. Däremot kan det nog vara bra att ha tillgång till en core cutter och ett core swage-verktyg för att få jämn vikt på kulorna.

Normalt när man laddar med blykula brukar man vilja ha den något överkalibrerad. I en .308 W eller 30-06, som har nominell kaliber 0,308 tum, brukar man kalibrera kulorna till .309 eller .310 för att få bra tätning i pipan och bra grepp i räfflorna. Använder man point formern kommer diametern att bli exakt .308 vilket inte alltid ger bästa skjutresultat. Om precisionen inte blir acceptabel kan man alltid laborera med olika laddningar eller om inget annat hjälper prova att lägga på en paper pach (se länken Special).

Gjutna blykulor är oftast försedda med en eller flera fettriller. Under momentet kalibrering (av kulan) pressar man in fett i rillerna. Fettet har förstås en smörjande effekt i pipan men är även till för att täta mot förbipasserande krutgaser och därmed minska risken för blyavlagring. Kallpressade kulor får helt släta sidor men det finns ändå några olika sätt att förse dom med fett. Har man tillgång till ett rillverktyg kan man i efterhand göra fettriller på valfri plats på kulan. Rillerna kan sedan fyllas med fett, antingen för hand eller med en kalibreringsapparat (lubrisizer).

Ett annat sätt är att använda ett flytande fett s.k. dip lube. Hela kulan doppas i fettlösningen och ställs  därefter på en tidning för att torka. Vill man ha mer fett på kulan kan man göra om proceduren när kulan torkat. Vill man vara ännu mer avancerad kan man till rillverktyget skaffa en rulle (knurling tool) som trycker in ett rutmönster (waffle pattern) på kulan. Mönstret kommer att bättre hålla kvar fettet när kulan doppas samtidigt som det också bidrar till att öka greppet mot pipans räfflor.

På senare tid har det blivit på modet att mollybehandla mantlade kulor. Om man tillsätter lite molybdendisulfid till dip lube och behandlar blykulor kan man inte bara uppnå den smörjande och tätande effekten utan också fördelen av att med gott resultat kunna skjuta dom i högre hastigheter än som annars brukar vara möjligt.

Förr i tiden, när det inte fanns så bra pressar, förekom det att man gjorde kulor på ett betydligt mer primitivt sätt. Verktyget, som på engelska kallas pound die, liknar den tidigare beskrivna point formern men var tillverkad av betydligt kraftigare stål. Verktyget ställdes på ett fast underlag, man stoppade i en bit bly och sen drämde man till med en slägga (eller motsvarande) på punsen. Jag tror knappast någon gör kulor på det sättet nu för tiden men har man ögonen med sig kanske man kan komma över ett verktyg från ett dödsbo eller på en auktion.