Om man ser tillbaka på 1800-talet och början av 1900-talet var det ganska vanligt att jägare hade endast ett vapen, ett slätborrat hagelgevär av något slag. Vapnet laddades med hagel eller blykula beroende på vilken typ av jakt som stod för dörren. Idag är det inte speciellt vanligt här i landet men det finns fortfarande en del länder som har sådana restriktioner att slätborrade vapen är det enda tillåtna för viss, eller ibland all jakt.

Slug är en försvenskning (uttalas slugg) av det engelska ordet med samma stavning och som betyder kula eller metallklump. Bland jägare har det i dagligt tal betydelsen av en hagelpatron laddad med en blykula av något slag. I min ungdom var ordet slug inte så vanligt, då sa jägare att man laddade med brenneke, trots att betydelsen var ungefär densamma. Benämningarna hänför sig till skillnaderna i ursprung för de två traditionellt vanligaste typerna av hagelammuni-tion laddad med homogen blykula.

Den amerikanska varianten består av en i mjukt bly gjuten eller pressad kula med rundad topp, vissa har en fördjupning i toppen som ska antyda en liten hålspets, samt en ihålig botten (hollow base). Ibland har den snedställda längsgående bommar och räfflor på sidan. Syftet är att åstadkomma viss rotation och därmed bättre flyktegenskaper hos kulan. I vilken utsträckning detta fungerar i praktiken är väl oklart. Tanken är att trycket krutgaserna genererar ska fylla den ihåliga botten och genom att blyet är mjukt expandera bakdelen så att tätning sker mot pip-väggen.

För den som vill tillverka egna slugs finns gjutblock att skaffa i en mängd olika utföranden. Förutom gjutblock behövs ingen specialutrustning utöver det som fordras för kulgjutning i allmänhet, se under "Gjutning". Det går bra att gjuta slugs av i stort sett alla blylegeringar men skjutresultatet blir i allmänhet bäst om blyet är så mjukt som möjligt. Slugs har inga fettriller som blykulor till räfflade vapen brukar ha. Tätningen mot pipväggen sker med hjälp av expansion, ungefär som en miniekula i en mynningsladdare. Den smörjande effekt som kulfettet också har försöker ammunitionsfabrikanterna åstadkomma genom olika typer av ytbehandling. För hemmaladdaren kan grafitpulver vara värt att prova. Själv har jag ibland använt grafitpulver uppblandat med lite shellack.

Den andra varianten brukar kallas för brennekekula efter den tyske ammunitions- och vapenkonstruktören Wilhelm Brenneke. Kulan ser ut som en kort cylinder med en liten topp och har bommar och räfflor på sidan på samma sätt som en del slugs. Brennekekulan har ingen ihålig botten utan här sker tätningen mot pipväggen med hjälp av en packning (förladdning) som är fäst i bakplanet. Eftersom kulan inte behöver expandera för tätningens skull kan den tillverkas av lite hårdare bly.

Rundkula är som namnet säger en blyklump som är helt rund eller sfärisk. Diametern är ungefär loppets diameter eller lika med innermåttet i en plastförladdning, beroende på om man vill ladda med plastkopp eller annan typ av förladdning. För den som vill göra egna finns gjutblock i en mängd diametrar. Att ladda patroner med rundkula är nästan identiskt som med slugs. Förr, när vapnen laddades från mynningen, var rundkulan det vanligaste alternativet, både en och flera kulor förekom i samma skott. Rundkulan var väl inte heller helt ovanlig i början av enhetspatronens existens men numer får man nog säga att den sällan förekommer. Är man intresserad av att experimentera så måste man förstås prova men enligt min erfarenhet finns inget att vinna på att använda rundkula i jämförelse med andra kultyper.

På senare tid har det kommit kulor i lite nya utföranden. Flera av dessa är s.k. sabots eller sabot slugs. Kulan är underkalibrerad, tätning och styrning i loppet sker med en drivspegel (sabot) som lösgörs när kulan lämnar mynningen. För den som vill ladda finns sabot slugs att köpa men man kan också skaffa utrustning för att själv gjuta blykulan. Lyman har några modeller som liknar en förvuxen luftgevärskula och där man kan använda en vanlig plastförladdning till sabot.

Att ladda slugs är rätt likt laddning av vanlig hagelammunition men några moment skiljer sig åt. De moment som är lika görs med fördel i laddapparaten medan resten utförs för hand eller med specialverktyg. Här beskrivs bara de som avviker från vanlig hagelladdning.

På liknande sätt som vid laddning av hagel måste man ha en förladdning mellan krut och kula, dels för tätning och även som ”stötdämpare”. Laddar man brennekekulan så är problemet löst i och med den förladdning som finns i kulans botten. Gäller det slugs kan man antingen använda någon filtförladdning eller, vilket oftast är bättre, välja en lämplig plastförladdning och kapa bort vingarna som utgör själva koppen. Det som återstår, den fjädrande underdelen, kan sättas i med hjälp av laddapparaten men slugen sätts bäst i för hand.

För att färdigställa patronen ska den stukas. Det går givetvis att stjärnstuka slugammunition men vanligast (och bäst) är att utföra en rundstuk. För detta behöver man en stukrulle, en borrmaskin och helst även ett stativ att sätta borrmaskinen i, se under "Hagelpatron". En rundstuk ger ett bättre motstånd vilket medför jämnare tryckuppbyggnad i skottillfället. Om man skjuter slugs i ett vapen med rörmagasin (halvautomat) kan det vid rekylen bli rätt stora påfrestningar på stuken. En patron med stjärnstuk löper betydligt större risk att öppna sig än en med rundstuk. När man rundstukar en slugpatron behövs inget topplock, over shot wad. En sak till att notera är vikten av att noga märka upp sina patronaskar om man ändå väljer att stjärnstuka slugpatroner. Risken för förväxling är annars uppenbar.

Om man laddar en slugpatron och till punkt och pricka följer anvisningarna i en betrodd laddmanual bör det inte uppstå några problem. Men det är rätt sällan man har exakt alla de komponenter som föreskrivs i receptet och ska man själv utveckla en egen patron får man förstås ta det varligt. Här kommer inga laddata att presenteras men jag vill ändå trycka på en viktig detalj när det gäller att välja komponenter. Slugs ska skjutas i vapen med en pipa, dubbelpipiga samskjuter sällan. Rör det sig om en halvautomat så har den oftast ett rörmagasin och vid rekylen kan bakomvarande patron slå emot den framförvarande. Är kulan då spetsig kan det i värsta fall bli en detonation. Slugen är visserligen rätt trubbig framtill men man bör ändå inte utsätta sig för risken. Alltså, välj komponenter på sådant sätt att slugen hamnar klart under framkanten på stuken.

Ytterligare en liten sak att tänka på vid laddning och speciellt om det handlar om jaktammunition avsedd för vildsvin. Att komma fram till en laddning som fungerar är inte så svårt men att hitta en där precisionen också är bra kan vara tidsödande. Lyckas du kan du vara nöjd men kom ihåg att gastrycket ska vara så högt att omladdning i halvautomaten är hundraprocentig. Att stå och vänta på en anfallande gris utan att få i ett andra skott är inte avundsvärt.

Buck eller buck shot är benämning på en hagelpatron där haglen har ersatts av ett antal rätt grova blykulor som viktmässigt ungefär motsvarar hagelladdningen. Principen med patronen är stor djupverkan över en yta till skillnad från ett vanligt hagelskott som kan utveckla större chockeffekt och lite mindre djupverkan. Behovet av den här patronen i jaktliga sammanhang här i landet är förmodligen rätt minimalt. Enligt uppgift föredrar en del PH:s (professionella jägare) i Afrika att använda buck shot vid farliga eftersök, t.ex. efter påskjutna stora katter.

Att gjuta buck shot går till på samma sätt som gjutning av blykulor i allmänhet. Gjutblock finns att få tag på i olika dimensioner, både i en- och flerhålsutförande. Någon hagelgjutare som klarar att tillverka så stora kulor har jag dock inte kommit i kontakt med.

Laddningen skiljer sig i stort sett inte alls från vanlig hagelladdning. Enda skillnaden är att jag inte fyller på med laddapparatens volymmått utan räknar upp och fyller på kulorna för hand.

En sorts hagelpatroner som var rätt vanliga förr, och som fått lite av en renässans de senaste åren, är duplexladdningen eller duplexpatronen. Den är laddad med två olika storlekar på haglen och tanken är att de grova haglen ska stå för djupverkan i djurkroppen medan de fina ska leverera chock över en yta. Duplexpatronen är i grunden en vanlig hagelpatron och därför skiljer sig inte laddprocedurerna åt. Det man bör tänka på är att fylla alla fina hagel i hylsans botten och de grova ovanpå. Gör man tvärt om kommer det att uppstå kaos i hagelsvärmen. De tyngre haglen bibehåller sin utgångshastighet bättre än de fina, viket innebär att när de grova haglen passerar de fina uppstår kraftig störning i hela svärmen.

Ovan nämndes att om man laddar duplexpatronen fel kan man få en onormal spridning av hagelsvärmen. Det är det man vill åstadkomma i spridarpatronen även om man då vanligtvis använder andra metoder. Förr, när det inte var så vanligt med utbytbara choker i hagelvapen, fanns spridarpatroner att få tag på i välsorterade vapenaffärer. Nu är det många år sedan jag såg några men det är möjligt att de fortfarande finns i handeln. Syftet var att åstadkomma större spridning, speciellt i trångborrade jaktvapen som också användes för övningsskytte mot lerduvor. Den stora spridningen åstadkoms genom störning av hagelsvärmen, pappskivor i olika konfigurationer och utföranden placerades i haglen. Den som vill veta mer kan säkert hitta någon information på nätet.  

För att få en så jämn och fin hagelsvärm som möjligt bör samtliga hagel vara perfekt runda hela vägen på sin flykt till målet. Tyvärr är så inte alltid fallet. En del hagel kan vara ojämna eller defekta redan när patronen laddas och sedan är det vanligt att en del blir deformerade under sin resa genom pipan, med störningar och ojämnheter i flykten som följd. Ammunitions-fabrikanterna arbetar hela tiden (får man förmoda) på att förbättra sina produkter och en del framsteg har gjorts genom åren. Bättre kontroll på haglen, nickelplättering och andra åtgärder för att göra haglen hårdare och motståndskraftigare, förbättrad plast i hagelkopparna är några.

För några decennier sedan började det dyka upp hagelpatroner där haglen är buffrade. Buffer är ett relativt fint malet plastpulver, i stort sett identiskt med det material som kallas filler och som man ibland fyller metallhylsor med, se under "Gjutning". Buffer fylls på samtidigt med hagel och meningen är att det ska fylla ut alla tomrum som uppstår mellan de enskilda haglen i plastkoppen. På en del hagelpatroner kan man se att det sitter ett svetsmärke i mitten på stjärnstuken. Man kan vara rätt säker på att sådana patroner innehåller buffer, svetsningen är för att de små plastkornen inte ska sippra ut. Tanken med det hela är att ytterligare skydda haglen och därmed minimera antalet deformerade hagel efter passage genom loppet och förbi choken.

Buffer kan köpas och den som vill använda det vid laddning har bara att fylla på tillsammans med haglen. För att få det packat ordentligt runt de enskilda haglen får man ta till lite handarbete. Fyll på lite hagel i taget och buffer mellan varje påfyllning. Skaka patronen och knacka den lätt mot handen så att alla håligheter fylls ut. Att återigen försluta toppen med en svets är väl inte så lätt men om man tar det försiktigt och är noggrann vid för- och slutstukningen kan man oftast få till en vacker och tät stjärna.

Är man intresserad av att experimentera med ammunition händer det någon gång att man kommer i kontakt med rena ytterligheter. En sådan får nog vajerladdningen betraktas som. Vad är nu det kanske någon undrar. En bättre beskrivning hade nog varit att kalla den för en patron med sammanlänkade buck shot. Jag har aldrig vare sig sett eller hört talas om att någon fabrikant har tillverkat den, men den finns beskriven i litteraturen på flera ställen. Jag kan tänka mig att iden har sitt ursprung från artilleriet och gamla tiders krigföring. På segelfartygens tid var det inte så ovanligt att man laddade kanonerna med två eller tre kanonkulor som var sammanlänkade med kedja. Efter avfyrning kom hela paketet farande som klingan på en röjsåg och kunde lätt meja ner hela riggen på fiendens fartyg.

Att tillverka en vajer eller metalltråd med små blykulor på är inte alldeles lätt. Med en del handarbete skulle man nog kunna borra hål i kulorna, trä en tråd igenom och sedan, på lagom avstånd mellan varandra, fixera kulorna med något härdlim. En mer uppenbar metod är att lägga en tunn metalltråd mellan gjutblockets halvor och sedan gjuta kulor på tråden på lagom avstånd. Nackdelen är då att blocket inte stänger helt och det bildas s.k. skägg på kulorna som man får avlägsna med ett vasst verktyg. Väljer man en tunnare tråd, så att blocket stänger bättre, löper man risk att tråden går av vid skott. Man får helt enkelt prova sig fram till bästa kombinationen. Den som vill experimentera kan ju testa en stark björntråd och se om den håller vid avfyrning. Har man väl fått till en hyfsad tråd med kulor skiljer det sig inte från vanlig hagelladdning.